Så lätt det är att låta andra lida...För er som ej vågar bära smärtan själv.
Vill börja med att säga att jag med våta kinder rördes av de inläggen som gjordes nyligen.. Tack de värmer min själ, och är ett ljus i vardagens mörka lunk..
Kom ihåg att ni alltid är min vän med den själen ni har, o ingen vän blir någonsin en gammal vän....Tusen tack för att ni visar att hoppet lever!
Nu så...
För kanske 4-5 år sedan började en händelse,som gjorde att jag offrade mycket pengar, tid och inte minst energi, som troligtvis präglar den nuvarande situationen.
Jag gjorde det med viss medvetenhet, och, åtminstone för mig bättre syfte.
Det visade sig att jag rent moraliskt gjorde rätt, när det gäller de syften som jag gjorde det för..
Men när man ser till allt som min omgivning gett mig, där jag av opportunister och fega människor utnyttjats, ljugits för och och framförallt ljugits om, för att jag valt att inte försvara eller förklara mig.
Det är faktiskt så att ingen heller verkar ha intresserats sig att ta reda på sanningen, vilket gjort de flesta saker mer jobbigt för mig, men också lättare för andra att lägga sitt idioti på mina axlar.
Nu ska jag berätta vad som egentligen hände.. och inte på det sätt som flöddrare och lögnare valt att styra historien. Det har gått alldeles för långt med det... det är hårt när man blir misstrodd av sina närmsta, fast man kan bevisa den faktiska omständigheten, t.o.m finns det de som SETT att det är felaktiga påståenden, men de är för fega för att stå upp för mig, även om de säger sig älska mig!?! tydligen är någons ovilja att sanningen kommer fram, att viljan att förstärka en redan manifesterad uppfattning är lättare hos allmänheten..Men nu räcker det!
Här är sanningen, som kan bevisas om så måste!
Jag hade börjat få konstiga symptom som yttrade sig som panikattacker, domningar , ryckningar, svimmningskänlor och domningar. Jag avfärdade dom i början, men efter en tid kom dessa mer frekvent och dessutom starkare.
Jag sökte då vård, men i första skedet fanns inga tecken på annat än panikångest.
Jag var motvillig till att ta medicinen för detta då jag i allmänhet är dels skeptisk och dessutom kraftig motståndare till medicin som kan konfliktera känslor och dylikt. Nu var ju inte dessa sådana direkt men humöret kunde påverkas, eller skulle göra så som medicin, men ändå.
När det även blev stressigare i kroppen av ingen egentlig orsak, och dessutom nåde sin kulmen för panikångestattackerna så blev det ett måste att starta medicineringen.
En gång då jag tillsammans med mina kompisar Magnus och Sofie samt hennes son, var i Magnus stuga vid vänern ca 2 mil från kristinehamn, och 3 till karlstad, så fick andra uppleva en av de annars avskilda ångestattackerna jag fick.
Detta var en väldigt stark sådan oxå, och på de konsekvenser som blev är det oxå något som minnet håller hårdast i, av alla gånger.
För det började med en känsla av tryck i bröstet, och när den väl påminnt sig, släppte jag den inte.
Även om dom pratade lugnt och lugnande att det inte var någon fara, så gick den inte bort.
Den snarare började förstärkas, och sen när jag plötsligt domnat bort i ena foten var det ingenting som kunde stoppa det ..
Sofie som är sköterska till yrket , blev uppenbart orolig, och vi beslöt att åka in till Karlstads sjukhus fortast möjligt!
Allting var så verkligt, så hemskt och det finns inga ord som kan beskriva den otäcka känslan som min kropp fylldes av.. Jag satt i bilen och det blev värre och värre, Sofie grät först medans hon körde så fort det gick, för att sedsn, när jag vekligen upplevde att sista andetagen i livet togs, bli hysteriskt gråtande och rädd, jag minns att jag vevade ner rutan i 175km/h och sa att vi skulle larma akuten på att ha "startkablarna" redo.. I detta tillstånd kom vi fram till sjukhuset, och i samma stund började min andning bli lättare..
När jag blev inkopplad till monitoreringen, såg jag hur pulsen avtog från 187 till 67 på någon minut, och fast paniken försvunnit, fanns ångest kvar.. men nu var det ångest över det jag utsatt Sofie för... Jag skämdes och grät utmattad av det som varit nyss, tänkte på vad som kunde skett! vilken idiot jag varit osv.. Faktum är dock att det var så verkligt att jag blir rädd. Jag bryr inte ens om att åka in med en bruten tumme annars, så då kanske ni förstår..
Det är det mest otäcka jag varit med om, dessa attacker, så jag vill gå till botten med det, det blev fullkomligt klart efter den händelsen.
Efter många besök och påfrestande och ihärdiga försök att få differentiella diagnoser, lyckades jag till slut att få det.
Då upptäcktes det problem som var orsaken till allt. Som jag inte har sagt till mer än några få människor.
Eftersom den diagnosen kom vid tiden då Pappa inlett sin sista kamp mot evolutionen, och då min Mamma med hennes alkoholproblem, som stegrades i takt med Pappas försämring, och även den tid när min egen bror fövandlats av piller och droger till en lögnare, tjuv och en väldigt våldsam människa som plötsligt gjorde allt annat än broderliga saker mot mig, Kändes inte tiden att säga något som gav fler orsaker till smärta för omgivningen, i synnerhet min Far.
Diagnosen var Cushings syndrom på sköldkörteln, som i korta drag gör att hormonella balanser i kroppen får fnatt, kortisol sprutade ut i min kropp i stället för adrenalin och dopamin och alla andra nödvändiga hormon som man behöver för att leva normalt, på grund av en cysta på körteln som styr hormonerna tillsammans med hypofysen.
Så, då vet ni det, fick behandling under lång tid och får det ännu, fast inga cellgifter nu, utan för att kunna förmå att återvända till att få en normal funktion av hormonerna..
Jag dolde detta så bra jag kunde, och det var fruktansvärt påfrestande, utan att gå in på detaljer kan jag säga att denna period fick mig att inse vilka som var mina vänner.. Trots att det var pappa som var den jag undanhöll allt från egentligen, var nog han den som förstod att något inte var bra.. minns att jag skuttade ur landstingssärken o i mina civila kläder, ut i korridoren och in på Pappas avdelning för att hälsa på, det gjorde jag många gånger..
Samtidigt hade min bror spårat ur totalt, och kostade mig otroliga summor pengar för det första.
Han och en kompis bodde i en lägenhet, som jag ägde, och plötsligt uppdagades att inga hyror var betalda på 4 månader.. Inte nog med det, utan de bröt sig oxå in i mitt hus, där de slog sönder och stal saker som var av värde.. i 16 månader höll det på, dessutom så lade dom skulden på mig utåt, som alla tablettflöddrare ofta gör, och märkligt nog trodde majoriteten på det, och gör fortfarande!!
Jag jobbade arslet av mig och sålde pappas produkter i hela sverige för att kunna betala hyra på 3 olika ställen som mest... jag gjorde tills pappa dog, då var jag tvingad att få det att sluta.. så jag tvingades anmäla min egen bror!, efter försökt i 8 månader få det att sluta...
Ersättningskravet för förstörda och förlorade saker uppgick långt över 100.000 och då hade inga skadestånd räknats.. Det behövdes heller inte, eftersom jag bara ville ha min bror tillbaks, den han var innan..
Nu, 2 år efteråt har jag med stolthet och gråten i rösten äran att säga , att jag fått min bror tillbaka..
Jag är stolt över att han trots det tuffa arbetet och de omständigheter runt omkring, klarat att komma tillbaks som den jag alltid haft som bror...
Tyvärr är alla andra rötägg för fega att inse deras misstag, och många osanningar tillsammans med nya vedertagna spekulationer kvar, och därför bedöms jag fortfarande på det ... faktiskt även fast somliga vet att det inte är sanning.. Jag ställdes nyligen inför valet att välja mig, och mitt liv, eller att låta alla idioter trampa på mig. Inte min bror, det valet att sätta honom före pengar och andra anspråk har visats sig vara det rätta trots allt , men däremot så finns det andra som ridit på dessa lögner och tillskansat sig "slippa ut ur fängelsekort" t.o.m på min bekostnad.
Men att få livet bortkastat på sånt vis som jag ska ta upp i nästa inlägg, det är inte en ovän värd ens..
Till nästa gång.. Rolle
<a href="http://jinge.se/politik/bush-skyldig-till-911.htm" rel="nofollow">Bush skyldig till 9/11? | Jinges Web och Fotoblogg</a><br />
<a href="http://markuswiechel.wordpress.com/2009/05/21/valturnen-205-norrkoping-linkoping-och-motala/" rel="nofollow">Valturnén 20/5 (Norrköping, Linköping och Motala) « Markus Wieche..</a><br />
<a href="http://www.politikerbloggen.se/2009/10/27/24378/" rel="nofollow">Politikerbloggen » “Dags för helt ny arbetsrätt”</a><br />
<a href="http://yrvaken.wordpress.com/2008/01/25/vanvett-och-ovett-del-1/" rel="nofollow">Vanvett och ovett? Del 1 « Alltid yrvaken</a><br />
<a href="http://stallom.se/2009/09/30/framtidslosningen-du-ar-modedesigner/" rel="nofollow">Framtidslösningen: Du är modedesigner :: Ställ om</a><br />
Jag fick höra dessa rykten när jag var hemma i gamla Dfs senast. Jag kunde inte tro dem! Det jag hörde var inte du, och se, jag hade rätt :)
Jag är så glad att du har fått din bror tillbaka, jag vet vad han betyder för dig! Kände även honom för länge sedan...
Du är en av de få personer jag verkligen saknar...
Jag är så glad att du satsar på dig själv. Kom ut - kom "clean" din själ mår så mycket bättre sen - jag lovar! Börja om från början. Döm inte andra efter de rötägg du träffat på. Men var vaksam. Var rädd om din själ, den är bara din!
Det som inte dödar det härdar. Imponerande att du trots all skit fortfarande är en sådan känslosam och omtänksam person./Marcus
natten till onsdagen den 13 aug 2003, tror kl var strax efter 01, då vi i ilfart körde mot akutmott på centralsjukhuset i karlstad, när regnet öste ner som värst och sikten usel får du plötsligt ingen luft, ja, jag minns som du, jag blev hysterisk... och det i en fart nästan dubbelt så fort som fartbegränsnigen,,, har aldrig varit så rädd,,,
minns du att syrran som mötte oss inne på akuten bad oss sitta ner i väntrummet i väntan på att en jour- läkare skulle infinna sig?! men, efter tre minuter och en rejält hysterisk sofie senare låg du på en brits i ett undersökninsrum med en varm filt och en ngt irriterad och utskälld sköterska, med en inte så snäll blick riktad mot mig, lämnar rummet efter att ha lovat att påskynda läkaren,,,,
det du ställts inför nu är inget, mitt lite väl hetlevrade humör, kan va till hjälp med, men du vet att jag står på din sida, och vår dörr är alltid öppen för dig.... och du vet att vi älskar dig, jag å alexander... å så mollie åsså ju´:-)
Du har verkligen haft det enormt tufft Rolle! Jag kommer ihåg när vi var två halvfigurer som spelade fotboll på Strömtorpsskolan;) Min syrra tipsade om din blogg och efter att ha läst denna blir man verkligen berörd samt oerhört imponerad att du lyckas rida ut alla dessa stormar... Skönt & höra att även Björn kommit tillbaka till livet efter några mörka år! Kämpa på Rolle & Sköt om dig!
Mvh: Freddan
