Rolleposten

Med ett kraftigt leende på mina läppar och en stor portion bekräftelse i min själ, efter vissa äventyr som jag varit med om sista tiden

kan jag se tiden framför mig med enormt mer entusiasm än för några månader sedan.

Visst, faktum kvarstår, problemen är inte borta och människor som förut ville svärta ner mig gör det fortfarande, men..

Jag påverkas inte i samma grad som förr, dvs jag låter inte mig själv ens fundera över deras åsikter om mig längre, för oavsett vad som sägs behöver jag inte ha dessa människors bekräftelse för att veta vem jag är.. Dessutom känner jag bara att de som låter sig snärjas av dessa antaganden om mig, gör sig själva en ogärning genom att inte se mig med egna ögon.. Alltså, deras förlust.

Det verkar som min tro på mig själv fått sig en skjuts i rätt riktning, efter några år där jag funnit mig nedtrampad och tillåtit mig vara nöjd med det lilla .. tillåtit mig själv plågas av idioter , behandlats som en uppeldad skosula, och mer eller mindre trott jag inte varit värd mer än så.. Det går en tid. Sen kommer verkligheten och självinsikten tillbaka, man gråter över sitt svek mot sig själv tills man inser att världen inte handlar om en åsikt som 10% av befolkningen i ett samhälle som Degerfors.. Jag vet vem jag är, men svårt att bekräfta sig, om man omringas av nollor som dem.. Det som man skrattar lite åt numera, är faktumet att dessa 10 % är väl medvetna om att de är falska , oberäkneliga kappvändare, som utan tvekan skulle sälja den de dagen före kallade bästa kompis, för att vinna poäng hos någon annan dagen efter.. Jag vet , jag har hört dem i flera år... Tyvärr.

Det roliga är då, att de vet att det är så här, men låtsas inte om det!! Snacka om att inte våga stå för något.. Vänskap baserad på falsk uppriktighet, kan aldrig vara något verkligt ... Kanske därför de flyr in i overkligheten..?

Jag står för mina åsikter, och säger vad jag tycker, om än ibland lite med glimten i ögat. Det som andra uppfattas som dåligt , fult och obehagligt är ofta något jag applåderar hos andra. Jag skrev uppfattas, eftersom det aldrig skulle bekräftas vara en sak som är dålig av någon.. Det jag menar är ärlighet.. visst ibland svider den, men hellre sårad av sanningen, än leva i falsk trygghet av lögner.. Till slut spricker bubblan, sanningen kommer alltid fram, och så inser man att man kastat bort stor del av livet på något som inte betytt ett skit..

Jag var nyligen med om något som ingen av de människor som "hatar" mig har varit nära att uppleva, troligtvis inte många andra heller.. tAKIDA som är ett av sveriges mest framgångsrika Rockband, tillika i mitt tycke, några av jordens bästa människor, turnérade nyligen runt om i sverige inför fullsatta arenor... Bland dessa , samt turnéledaren Micke, satt jag...Jag satt där för att dom ville det, tro mig, hälften av sveriges befolkning skulle offrat en hel del för att byta position med mig, det lovar jag.. Men jag satt , sov , festade umgicks med dessa, av en endaste anledning.. för att Jag är Jag... Dom är i mina ögon människor före artister, men Rockar mer än något på jorden kan jag lova, och det är så jävla rättvist att dom är där dom är , att de hyllas av så många och mer kommer det bli..

Så , Jag behöver inte mer bekräftelse än det , för att veta vem jag är, och kan inte tänka mig att jag skulle vara nöjd med något mindre än vad jag vet att jag borde få... Vissa saker kan jag låta bero, men glömmer aldrig ett svek eller oförättande, det kommer snart att visa sig.. Vill ni verkligen veta vem jag är? fråga mig, jag har känt mig längre än de flesta.. Jag borde veta..

Ha det så bra ni kan !!