Rolleposten

Kom gåendes på vägen till en affär här i byn, då jag passerade några för mig inte bekanta, men väl kända ansikten, hejar som jag brukar av ren artighet, och fortsätter in i butiken.
Snuset inhandlat och jag stegar ur affären för att fortsätta min färd vidare..
Nån meter senare konfronterar en av dessa personer mig och uttrycker sitt hat för mig, baserat på en typisk lögn som spridits för att försvara den verkliga händelsen som lögnaren själv gjort mig.. Inte ett dugg förvånad, då detta fenomen blir vanligare än kalsongbyte numera, att klientelet i fråga , är i ganska nära i bekantskapsledet från närstående till den som spritt ut det, gör det än mindre förvånande..
Min reaktion är ingalunda något uttryck av rädsla eller fruktan, trots medvetenhet om dessa pillerpundares icke-existerande känslor och spärrar.
Det är nämligen så, att när livet inte spelar värst roll ändå , som det kan kännas för mig ibland av allt det här, då är det bara känslor av arg karaktär som uppstår .. så även igår..

Jag svarade att han är fri att säga vad han vill och tycka vad han vill, men att hota mig med något som inte stämmer , det skulle bli jobbigt för honom.. typ.
Vände mig om och fortsatte, varpå han rusade ikapp mig. Jag vände mig om snabbt, i syfte att markera min upprördhet.

Jag möttes av en svingande kniv i riktning mot min hals..

Ingen överdrivet stor kniv, men säkert tillräcklig för ändamålet med minsta otur. Jag hann dock rygga undan ganska enkelt, eftersom hans yrhetsgrad var tämligen långt över gränsen för lindansande kan man lätt påstå.
inte heller nu blev jag direkt avskräckt faktiskt , snarare mer förbannad, och hade inte hans ego fått sig en törn , när jag direkt reagerade på utfallet, som gjorde att han rusade iväg med övriga från mig, så vette faan vad som skett..

När jag sen rasande av ilska, kontaktade den som ljugit om detta och uppmanade henne att följa med mig till de hon sagt detta till, svarade hon kallt - " Nej, det tänker jag inte"

Nu blev jag rädd, helt förskräckt rättare sagt.. En som en gång, och fortfarande säger sig älska mig, hellre offrar mitt liv , baserat på en lögn för att ta ansvaret för sitt fel, än att vilja ställa sina fel tillrätta...

Med den vetskapen , har  jag sömnlöst vridit mig av och an, med en enda känsla i kroppen.. och den ger inget uttryck för något som vittnar om vare sig Hopp, Lycka,Glädje eller någon annan känsla som förutsätter viljan att uthärda livets plågor... 

Det som händer nu, vet jag inte men jag vet vad jag inte tänker göra.... att inte göra något.

håll er underättade!! fortsätt läsa bloggen  fortsättning följer....