"Varför ska man ta livet av sig, när man inte får höra snacket efteråt?"-M Uggla
Ja det är en bra motivering att överhuvudtaget se det som ett alternativ, ett annat sätt att se på det, är att , eftersom man har ett enda liv, som närsomhelst , hursomhelst har döden som utgång, finns inga förluster, eller mer skada av att leva ut den tid vi har fått äran att dansa på jorden (så tänker jag som oftast när jag är såpass trasig, att såna utvägar gör sig påminda) , som vi tilldelats av Gudrun, eller vem vi nu tror styrt in våran unika individ i evolutionens tid.
I mitt fall och övertygelse, Är min Far och Mor skyldiga till det.
Och jag tänkte ämna detta inlägg till just min Far.
En person som fått lämna denna jord alldeles för tidigt, i stor avsaknad för många många människor. En person som inte bara var min älskade Pappa, utan även en förebild av en social och moralisk människosyn, och min hjälte för den stolthet och visdom, men framförallt för hans enorma hjärta.
Det var tyvärr också det som blev hans död , efter att han fått leva i 19 års tid, på ren jävla vilja!!
22 år sedan fick han sin första infarkt, ytterliggare 3 år efteråt fick han 6 månader av läkarna. Han kastade in handduken 18 och ett halvt år försent alltså... Han var ett medicinskt unikum, vilket bekräftades kanske 100-talet gånger under denna tid, som var fyllda med dagar på lasarettet, Fan, tror t.o.m att under vissa år kunde fått avdrag för dubbelt boende utan att skämmas.
Men tro inte att det var för att han fick senaste tekniken och särbehandlades, för det var inget som förekom, trots att sådant föreslogs i omfattande mängd, ansåg han att det fanns ingen anledning att kosta på honom så dyra saker, utan ansåg att någon yngre säkert skulle ha mer nytta av detta.
Sån var han min far, en vän av människan, med ett stort hjärta och samvete.
Jag formades av honom i mina värderingar, och formas av hans minne fortfarande, för jag vet vad som betyder något i livet, jag har sett allt, upplevt mer än vad många andra gjort, på våra resor och upplevelser tillsammans.
Jag fanns alltid vid hans sida under dessa år, som lärde mig mer än något annat om vad man skall ta hand om i livet, vad som kan offras och inte har något värde ovh vad man bör hålla hårt i för att inte förlora, sen inse att det man ångrar är för sent att ta tillbaka.
Det är ledsamt att se att så många inte fattar, eller förstår vad som är av värde i livet, att älska och att bli älskad, istället för tävlingar och avundsjuka.
Det är det som kastar bort våran tid på jorden, av besvikelser och ledsamheter.
Det är så lätt att påverkas av andra människors avundsjuka, när man är utan kunskap om något annat, men jag vet vad som är lycka och glädje och vägen dit. Men det kräver att någon annan fattar det oxå, och att det stämmer mellan varandra, om och man hittar det , så finns inga hinder eller problem, då är jag så stark att överkomma allt!! Det har jag fått bevisat av min Pappa, som lurat döden fler än någon annan människa. Och det är ändå något man i längden inte kan klara sig från...
finns någon som är som mig? hör av er och ge mig bevis på att människan inte är hopplös!!
- Till minne av den största människan på Jorden: Ingemar Posth , 11 augusti 1940 - 13 Januari 2007
I mitt fall och övertygelse, Är min Far och Mor skyldiga till det.
Och jag tänkte ämna detta inlägg till just min Far.
En person som fått lämna denna jord alldeles för tidigt, i stor avsaknad för många många människor. En person som inte bara var min älskade Pappa, utan även en förebild av en social och moralisk människosyn, och min hjälte för den stolthet och visdom, men framförallt för hans enorma hjärta.
Det var tyvärr också det som blev hans död , efter att han fått leva i 19 års tid, på ren jävla vilja!!
22 år sedan fick han sin första infarkt, ytterliggare 3 år efteråt fick han 6 månader av läkarna. Han kastade in handduken 18 och ett halvt år försent alltså... Han var ett medicinskt unikum, vilket bekräftades kanske 100-talet gånger under denna tid, som var fyllda med dagar på lasarettet, Fan, tror t.o.m att under vissa år kunde fått avdrag för dubbelt boende utan att skämmas.
Men tro inte att det var för att han fick senaste tekniken och särbehandlades, för det var inget som förekom, trots att sådant föreslogs i omfattande mängd, ansåg han att det fanns ingen anledning att kosta på honom så dyra saker, utan ansåg att någon yngre säkert skulle ha mer nytta av detta.
Sån var han min far, en vän av människan, med ett stort hjärta och samvete.
Jag formades av honom i mina värderingar, och formas av hans minne fortfarande, för jag vet vad som betyder något i livet, jag har sett allt, upplevt mer än vad många andra gjort, på våra resor och upplevelser tillsammans.
Jag fanns alltid vid hans sida under dessa år, som lärde mig mer än något annat om vad man skall ta hand om i livet, vad som kan offras och inte har något värde ovh vad man bör hålla hårt i för att inte förlora, sen inse att det man ångrar är för sent att ta tillbaka.
Det är ledsamt att se att så många inte fattar, eller förstår vad som är av värde i livet, att älska och att bli älskad, istället för tävlingar och avundsjuka.
Det är det som kastar bort våran tid på jorden, av besvikelser och ledsamheter.
Det är så lätt att påverkas av andra människors avundsjuka, när man är utan kunskap om något annat, men jag vet vad som är lycka och glädje och vägen dit. Men det kräver att någon annan fattar det oxå, och att det stämmer mellan varandra, om och man hittar det , så finns inga hinder eller problem, då är jag så stark att överkomma allt!! Det har jag fått bevisat av min Pappa, som lurat döden fler än någon annan människa. Och det är ändå något man i längden inte kan klara sig från...
finns någon som är som mig? hör av er och ge mig bevis på att människan inte är hopplös!!
- Till minne av den största människan på Jorden: Ingemar Posth , 11 augusti 1940 - 13 Januari 2007
Kommentarer
Postat av: Anna-Karin
Det finns inga hopplösa människor, vi är här på jorden för att vi har en plats att fylla och en livsläxa att lära oss av på den vandring vi ska göra.. Jag tror att det är genom förluster och lidanden som vi blir mera medmänskliga och lyhörda och det är kanske det som är själva meningen med livet, att just utvecklas och söka sanningen i oss själva
Trackback
