Rolleposten

Det som är påfrestande för mig, är den oerhörda kraften som det tar från mig, att ägna mig åt problem som egentligen aldrig varit något problem, eller bättre uttryckt , skulle vara ett problem.

Dessutom är det tydligt att som jag tidigare skrivit, blir bemött av lokala verksamheter, med helt andra förutsättningar än andra... Varför? I min värld blir inte det dubbelt, utan snarare 7 gånger jobbigare att gå upp mot.. Det är inte så konstigt faktiskt, eftersom det i mina ögon inte finns anledning till att, oavsett vad som nu är grunden bakom den uppfattningen, skulle vara en faktor för att inte bli behandlad i samma omfattning av rättigheter , som alla andra i sverige lyder under?

Gud, önskar jag på något sätt kunna förmedla den enormt jobbiga känslan, och hur mycket som krävs av mig för att bara komma till att ringa upp någon för att avhjälpa ett problem... att problemet som oftast inte uppstått av mig, eller ens är ett problem, gör det svårare ändå..Att skriva bloggen om något jag bara måste få skriva, gör att inga detaljer är i huvudet oviktigt, och bara måste finnas med ... Med ADHD i bulan, kan saken att inte börja skriva om något annat mitt i en mening, då det poppat upp i huvudet,vara otroligt svårt att få styrning på.. bara det kostar mycket kraft för mig..Lägg därtill den process som efter min sjukperiod inte är återställd ännu, och därför påverkas man av olika skuttar av diverse hormonella spratt emellanåt... men i sån jobbig situation som man möts av dagligen, är det oftast bara än mer påfrestande. Så försök att förstå , att det garanterat uppstår ett och annat märkbart bevis på detta, och hoppas ni har överseende med det.

Att ständigt bli tagen för att vara någon annan än den jag är, baserat på uppdiktade berättelser , eller vad det nu kan vara, utan att vare sig veta om vad som sägs och således inte något som jag kan försvara mig inför, är så in i helvete beklagligt... För vad är det för människor som kan döma en person på vad andra säger, istället för att antingen bedöma en person på det de gör, eller undersöka trovärdigheten i saken , om det nu är så betydande för dom, att man inte anses vara värd att ses som människa?

I mina senaste förhållanden, är detta absolut avgörande för varför det spruckit.. Det är en så betydande del av mig i flera sammanhang, och jag kan inte tänka på hur mycket av livets absoluta gåvor tagits ur mina händer på grund av detta antagande som spridits om mig som människa.. När sedan chansen att försvara sig uppstår, avfärdas man , och även om det uppenbarligen kan bevisas annorlunda, så förvägras man att göra så på ointresse . I ett av fallen, var beslutet mitt . Det togs i en situation där barn blev drabbade av en svartsjuks pappas perversa påhopp på min person... Inte direkt till mig inte, utan till barnen , omgivningen och socialen! Till slut fick jag göra det jag ansåg vara det bästa för barnen och deras mor, och gå ifrån en bra framtid.. Sedan träffade jag en supersnäll människa med stort hjärta, i det fallet var det så stort att det rymdes två stycken.. föringar inte saken i sig, men kan ärligt säga att det var pga att hon inte ville såra någon av oss.. vi började så småningom träffas igen och hade en stunds lycka innan rykten om mig började strömma in om mig, av avundsjuka opportunister , som förmodligen inte tål att jag tagit upp tid för deras kompis.. Sedan trappas det upp hela tiden och till slut får man se en kvinna som precis innan, varit vid min sida då världens viktigaste person i mitt liv, min far, går bort... Trots det uppenbara ledsamheten över att inte ens få frågan, angående det som senare kommit fram till mig, varit de påståenden som hon fått höra om mig, så är hon fortfarande en av människorna, som jag varje dag gråter i ensamhet över, av saknad framförallt, för Helena har bara godhet i sig, men ibland blir det fel ändå... Tyvärr verkar det som jag aldrig kommer kunna få bedömas på annat än vad som redan är gjorts, eftersom hon inte ens vill acceptera en vänförfrågan på facebook.. Vilket är tragiskt.. Och konstigt, för i det som hon med vetskap kan bedöma är vad hon såg i mina gärningar med henne, och jag kan lova att det inte finns något i världen jag inte skulle gjort för hennes skull.. Vilket generellt är fallet i alla relationer där man tror att kärleken är tillräcklig för att övervinna alla hinder.. obotlig romantiker kan tyckas, och ja, det är ju så jag är, och som jag vill att världen ska se ut.. Därför var det så klart gällande nästa relation, vilken jag ägnat allt för mycket publicitet än vad man kan anse henne vara värd, så jag begränsar mig till att konstatera att på fullständigt hjärtlösa former, har jag sett en av världens största drömmar och privilegier ryckas i från mig på lögner och svek, det att få vara delaktig att skapa ett liv till jorden... Även om jag tror att beslutet i princip tagits av hennes mor, så är det tillsammans med så mycket lögner och svek något som skurit ett djupt sår i mitt hjärta,, Den manifesta uppfattningen om mig, är sprungen av en systematiskt och välplanerad kampanj i syfte att svärta ner mig, av att Tinas mor tagit dubbelmoralen till oanade nivåer, där skyddandet av sin egen idioti uttrycks i attacker för att ställa sin egen dumhet i skuggan.. En bekräftelse som är gemensam av alla som säger dessa saker är att: När den yttras så är ett villkor om att inte säga att det kommer från denne, alltid inbäddat. Det säger två saker, dels att den som sagt det inte vågar stå för det. och varför säga något som man inte tänker vidhålladet, om det nu inte är en lögn? för när det konfronteras med varför man sagt så, är det aldrig någon som sagt det... Det är förmodligen lättare för mig att se falskheten, med tanke på att jag i princip bodde där i tre månader, och hörde hur tugget gick. Konstigt för mig är att det uttrycktes så mycket fruktansvärda saker om människor, förnedrande elakheter och rena idiotförklaringar, människor som numera är såna som de umgås med, som försvarar den idioti jag skrivit om i kommentarer.. Ja Cicci, du blev förnedrad och bespottad och förnedrad många gånger därnere.. Men troligtvis skiter du i det, avfärdar mig som en idiot, för att senare upptäcka det själv, utan en tanke att ge mig kredit för att jag försökt säga det.. Men det är så många exempel, så du är långt ifrån ensam. För mitt vidkommande är det inte svårare än att låta lagens klubba ha sin gång och kanske återse flertalet av mina saker som är kvar, men tydligen inte är lika ovälkomna som jag.

Ingen, absolut ingen kommer kunna ta ifrån mig det faktum, att ingen vet mer om vad jag gjort än någon annan vet. Vilket jag tyvärr lider av och har gjort så länge nu.. För det är med den vetskapen jag vet att jag blir orättvist nedspottad och bedömd, vilket hade varit så mycket lättare om det funnits fog för dom saker jag bedöms på.. ibland undrar jag vad som känns värst.. Det att det finns folk som sprider dyngan, även om de vet att det bara är lögn.... Eller de som gärna lyssnar och inte bryr sig om att verifiera sanningvärdet av det, även om det är av vital vikt för en person som nu döms utan vetskap eller försvar..

Jag har jobbigt att ens möta vardagen i vetskap av detta faktum, och i mig finns en nedtryckt människa som för ett tag sedan av de som borde varit min låga och stöttepelare tryckt mig ner, till att acceptera att inget vara värd..

I ett sista kraftmoment har jag försökt kämpa en sista gång för att kunna tillgodose mig den del av livet jag drömt om, eller faktiskt bara en önskan om en del av det, det räcker bra om det är rätt sak..Jag möts som förut av samma särbehandling fortfarande, men jag har , genom att försöka att vara mig själv, numera även bemöts av sånt som gör det möjligt att fortsätta..

Jag har aldrig bett en enda människa att hjälpa mig genom saker, som jag inte kunnat ge tillbaka med samma. Stoltheten i mig är trots allt det som sakta återtar kontakten med den jag vet att jag är..

Jag vet att jag inte är någon dussinmänniska på jorden, jag har aldrig haft självförtroende och skrävlar inte om saker i onödan heller.Däremot så är jag medveten om vem och vad jag är för människa, vad jag kan göra, och hur.. Ni som vill sprida ner mig med all den skit som ni gjort, vet detta också, det är därför som ni gör det..Men i min kropp finns övertygelsen att den ni vill förstöra, och som en gång trampat på eran gård, kommer att förevigt lämna betydande spår i historien av något stort, det ni själva kommer bli ihågkomna för, är när efterlevande generationer läser i gamla genetiska avvikelserapporter, eller liknade. Men jag förtjänar så mycket bättre, även om ni gjort det svårt för mig att få en människa förstå det rätta om mig, och få visa den jag är. Att när hindret för mitt anskrämliga utseende övervunnits, har allt det bästa av mig kvar att dela i livet... frågan är vem som ser så illa, att komma över första hindret...?